Yngve Ryd 1952-2012
Den 12 januari 1952 föddes Yngve Ryd i Vuollerim. Den 17 maj 2012 dog han. Ingen har som Yngve skildrat livet och den folkliga kunskapen bland människor i Lappland.
Hans metod var hans egen. Med stor glöd gav han sig på den folkliga kunskap, som var på väg att försvinna med de gamlingar som ägde den. Först storviltjakt i Lappland. Sedan var det skogsarbetet med häst i skogen som blev 340 sidor i ”Timmerhästens bok”. Yngves far hade varit timmerkusk och hans mor kocka i skogskojorna. För Yngve var det att återvända till sina och många andra norrbottningars rötter. Han utgick från att arkiven var fyllda med information om den eran, men fann motsatsen. Det var i kuskarnas och huggarnas huvuden och kroppar han fann kunskapen. Så formades Yngves metod, att med bullpåse i hand besöka samma människor dag efter dag under flera år. Han ställde frågor, fick svar som gav nya frågor. ”Tidsplaner är oseriöst” var hans motto.
Stora böcker Det var så de stora böckerna kom till: 1980 Timmerskogen. Skogsarbetare från Jokkmokk berättar, 1981 Jägarliv i Jokkmokks fjällvärld, 1991 Timmerhästens bok, 2001 Snö. En renskötare berättar, 2005 Eld. Flammor och glöd – samisk eldkonst, 2007 Ren och varg. Samer berättar.
Till detta kommer mindre uppsatser och trycksaker, totalt ett femtiotal. Vem kunde ana att det gick att skriva en tjock bok med över 300 samiska snöord förklarade, genom att intervjua en person, Johan Rassa. Och att en fackbok blev nästan till poesi med siebla, tjarvva, njalle, njalleláhtto, smoalát, sabekguottát, skávve, sabekguottát och alla de andra orden förklarade. Eller att det gick att sätta över 400 sidor på pränt om samisk kunskap om eld. Ingen annan hade tidigare beskrivit hur man kunde sova hela natten på en glödbädd eller bredvid en nuorssjo, en stockeld av två stockar. Om man hade utgått från skriftliga källor hade det endast blivit ynkliga häften sa Yngve.
Återvände till Jokkmokk Efter gymnasietiden i Västerås återvände Yngve till Jokkmokk. Han gick ett år på ekologilinjen vid Samernas folkhögskola. Det var där jag, som lärare lärde känna Yngve, och ofta själv blev den som lärde. Yngve hade mycket att lära ut och visa redan då.
Fort lärde jag känna Yngve som den buttert humoristiska person har var, som alltid levererade träffsäkra kommentarer om det som var galet. Senast under Jokkmokks marknad 2012, när han inte skrädde orden över marknadsvandalerna, de som sandade gågatorna med krossat berg och gjorde det omöjligt att färdas med spark mellan stånden. ”Återigen är det dieselmaffian som styr”, avslutade han sitt lilla kåseri på Åsgatan. Samtidigt var det få som kunde vara så uppmuntrande. Själv fick jag ofta erfara detta.
Uppskattad föreläsare Yngve var en uppskattad föreläsare kring sina ämnen. Han förde lyssnaren in i nya, okända kosmos. Yngve bar aldrig shorts. ”För då syns ju långkalsongerna”, avslutade han ett bejublat framträdande vid en berättarkväll vid Jokkmokks marknad för några år sedan.
Nej Yngve var liksom ett med kängor, gröna byxor och rutig flanellskjorta. En gång kom fracken på, när han 2008 utnämndes till hedersdoktor vid Umeå universitet.
”Sina gubbar” Utmärkelserna kom tätt: ABF Norrbottens kulturstipendium, Kungliga Gustav Adolfs Akademien pris för svensk folkkultur och Norrländska Socialdemokratens kulturpris. 2005 fick han Norrbottens läns landstings kulturstipendium Rubus Arcticus.
Jag föreslog ofta att Yngve skulle kunna tjäna pengar som träffsäker kåsör och samhällskritiker. Hans svar var alltid detsamma – då hinner mina gubbar dö outfrågade. Yngve talade med värme just om ”sina gubbar”. Gubbe var en hederstitel, i titeln låg oceaner av kunskap som snabbt kunde försvinna.
Jag skämtade ofta med Yngve om att han nog själv höll på att vara en sådan där gubbe, som unga etnologer borde bjuda på bullar och intervjua under några månader. Han höll med om detta, men fortsatte ihärdigt själv med de något äldre gubbar som ännu fanns att tillgå. Yngve hann nog själv vara en sådan där gubbe, men alldeles för kort tid. Det fanns mycket inom honom kvar att berätta för oss andra – om fjällgåsen, om den samiska stjärnhimlen, om konsten att färdas i skog och fjäll och mycket mer.
Yngve Ryd brann och glödde för sitt verk. Nu har elden slocknat och det har blivit betydligt kallare – för oss alla som kände honom, för dem som lyssnat och läst, och allra mest för sonen Arvid, syskon Lilian och Benny, livskamraten Isse och andra anhöriga.
Av Thomas Öberg
Hans Anderson 1934-2010
En naturkämpe har lämnat oss
Profilen och naturkämpen Hans Anderson har gått ur tiden. Hans var med och startade Jokkmokkskretsen av Naturskyddsföreningen och var även aktiv i Naturskyddsföreningens riksstyrelse. Hans naturintresse märks också i hans många böcker och vi är många som även njutit av Hans berättarförmåga på föredrag. Både hans böcker och föredrag präglades lika mycket av natur som kultur, som hur man lever och verkar på den ryska tundran idag och hur man levde i Jokkmokk förr.
Hans fick i juni 2010 glädjen att uppleva att den lokala skogen Talvatisberget lovats skydd för all framtid i form av naturreservat, en skog Hans kämpat aktivt för sedan 70-talet.
Hans sista önskan var att till hans minne gavs en gåva till Steget Före Urskogsfonden. Detta inbringade 17 580 kr! In i det sista gjorde Hans en insats för naturen! Vi tackar ödmjukast för förtroendet och hoppas vi kan fortsätta Hans arbete lika framgångsrikt.
/Lars Thomsen