Äntligen såg vi solen efter några dagars enträget snöande, men kanske var det ändå en sådan där premiärskådarkväll när man inte riktigt väntade sig att något verkligt spännande i fågelväg skulle inträffa? På väg mot den första skådarplatsen skojade vi lite om att det skulle vara roligt att få se årets första sjöorrar. Några minuter senare kunde vi se en ensam sjöorre som rastade vid Fjällglimten. Han simmade strax bortanför några sångsvanar. Glada i hågen begav vi oss vidare bortåt Stensundet och Hösundet, men redan inne i Vajkijaur fick vi stanna då en snygg sparvhökshane rastade i en asp. Där och då kom också tre tranor flygandes rakt över våra huvuden. Mäktigt!

Planen var att sedan stanna till i Stensundet, men av någon anledning fortsatte vi direkt till Hösundet. Nu pratades det om att det hade varit väldigt roligt att få se en varfågel och vad tror ni att vi en stund senare fick se? Ja, först kom ett tjugotal snösparvar flygandes, därpå kom en ängspiplärka, sedan kom plötsligt sex strandskator inflygandes och det blev livat på gatan. Strax därefter upptäcktes också en varfågel i en björk. Hur sannolikt kan det vara? Dess spöklika, vita gestalt lyste upp de kala björkkvistarna.

Ett sista stopp i Stensundet bjöd på en gammal havsörn som satt uppe i en talltopp, den satt där länge innan den bredde ut sina mäktiga vingar. Kvällen avslutades med det kanske finaste vårtecknet, två storspovar på norra sidan bron.

Text och bild: Emma Nilsson